Hej igen – Projektarbete

Det har gått ett tag sen jag skrev nu, men det har bara varit så mycket annat, så jag har inte riktigt hunnit. Lugnet som man hade i Uganda funkade inte särskilt länge här hemma med skolgrejer och allt annat som man ska hinna med.. Sista dagarna i Uganda får jag berätta om sedan, nu tänkte jag bara berätta lite om mitt projektarbete. Som jag har tror att jag har skrivit innan skulle jag alltså göra en slags radiodokumentär med intervjuer av svenska tjejer och ugandiska tjejer, jämföra deras liv och vad dom tror om varandra och så. Tanken var ju att jag skulle uppdatera här hur det har gått med den med, men just jobbet med att klippa ihop allt och så kom lite emellan så att jag inte har hunnit. Men nu är den i alla fall klar, blev nästan 20 min lång, och jag kommer redovisa den på Sinclair imorgon kl 11.45 och 15.10, för er som kanske är intresserade av att höra 🙂

Gonatt!

Annonser
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Hemma igen

Nu är jag alltså hemma igen, planet landade ca 10.45 i fredags morse, och Emma kom och hämtade mig. Allt gick bra, enda grejen var att min ena väska hade försvunnit. Naturligtvis var det där som mina enda varma byxor låg, så jag fick frysa lite på hemvägen 😉 Men väskan hittade dom i Bryssel där vi bytte plan, så den blev hemkörd nästan ända till dörren senare på kvällen 🙂
Nu har jag ju då lite bättre internetuppkoppling än vad jag har haft den senaste månaden, så jag tänkte försöka lägga in lite bilder i dom gamla inläggen, makes more sense så än om jag bara ska lägga upp dom i nya inlägg 🙂
Jag tänkte också skriva lite om dom sista dagarna, men det hinner jag inte idag 🙂

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Äventyr i andra delar av Uganda

Detta skrev jag 17/1, men eftersom det blev lite skumt med dom andra så lägger jag väl ut detta igen också 🙂

Söndag – Dop
I söndags åkte vi till Busheni, typ 3 timmar bort, till Pathias, en som har bott här i Bishozi, och som har varit med mycket i projekten, som skulle döpa sitt barn. Barnet heter Nilsson, efter Kurt Nilsson, och eftersom Kurts son, Stefan är med här, så var det väl lite extra speciellt, och Annette skulle bli gudmor till honom. Dessutom så skulle dom också knyta vänskapsband med en granne typ, dom gör så ibland här, någon ger den andra en ko, och sen när den kon får en kalv så ger den som fick kon tillbaka den, och så fortsätter det så, så att familjer kan vara vänner i flera generationer. Pathias andra son fyllde dessutom år nyss, så allt detta la dom ihop till en jättestor fest, och dessutom var det ju lite speciellt att hans kompisar från Sverige var med, som businessman hade Pathias sett till att ingen skulle glömma hans stora fest. Efter kyrkan åkte vi hem till Pathias och blev bjudna på festmat, eller alltså matoke och sånt som man alltid äter, men också get och fisk. Sen höll dom en massa tal och grejer, som dom också alltid gör på sådana tillställningar, något som blir ganska långtråkigt efter ett tag när man inte fattar vad dom säger 😉
Senare var det egentligen meningen att vi skulle sova där, men det blev ändrade planer, och vi fick åka in till närmaste staden och sova på ett hotell.
DSC_0528
Dopet. Killen som står typ i mitten är Pathias, pappa till han som skulle döpas. Lite till vänster om honom sitter hans fru Elisabeth i röd klänning, och i knät har hon Nilsson i vit kostym 🙂
DSC_0529
Inne i kyrkan, alla gästerna

DSC_0535
Maten; Matoke & jordnötssås, men också fisk och lite annat 😉

DSC_0542
Såhär satt vi sen i några timmar, lyssnade på tal som vi ju inte förstod något av, och kollade på folk som uppträdde 🙂

Bwindi National park & Bergsgorillor
På måndag åkte vi från hotellet ganska tidigt för att hinna hela vägen till Bwindi nationalpark i södra Uganda, där vi skulle kolla på bergsgorillorna morgonen efter. Men på vägen ringde dom och sa att det hade blivit något fel på bokningen, att vi skulle varit i Bwindi redan dagen innan. Men efter många om och men lyckades allt lösa sig, och vi kom fram till Bwindi på kvällen, och fick jättegod mat innan vi gick och la oss, väldigt gott med något annat än ris och matoke 😉 Det var ett jättefint hotell som låg högt upp i berget med jättefin utsikt, men eftersom det inte riktigt funkar med bilderna, så får ni helt enkelt försöka föreställa er det tills jag kommer hem 🙂
DSC_0553
utsikten

DSC_0556
stugan

På tisdag morgon fick vi först jättegod frukost, och sen gick vi ut för att hitta gorillorna. Våran guide hade hela tiden kontakt med dom som sökte upp gorillorna, så efter bara typ en timme visste dom vart dom var, så när vi hade gått i ca 1,5 tim gick vi av stigen och in i skogen. Då tog det bara 5 min innan vi fick synt på den första, och vi kunde gå så nära som ca 5 meter ifrån. Efter det fick vi syn på fler, en mamma med sin unge, och två styckna som lekt, och hela tiden var vi ca 5-10 m ifrån, sjukt häftigt. Och plötsligt kom det en stor gorilla som skulle gå förbi oss, men på vägen nerför backen fällde den ett tunt träd rätt i huvudet på Julia. Hon fick en bula, men annars gick det bra, och det är inte alla som kan säga att man blivit knockad av en gorilla 😉

DSC_0563
Bergsgorillorna finns bara på två ställen i hela världen, Bwindi National Park, där vi var, och i den andra nationalparken som ligger liksom på gränsen mellan Uganda, Kongo och Rwanda. Tillsammans finns det ca 700 individer, och i Bwindi finns ca 300. Vi var i Ruhija, och just där har dom två olika grupper som man kan besöka, och i den som vi ”trackade” fanns det 12 st gorillor

DSC_0564

DSC_0575
Man får inte lov att gå närmare gorillorna än 7 meter, men ibland händer det att gorillorna går närmare

DSC_0584

DSC_0608

DSC_0646

DSC_0667
Tagen precis innan gorillan knockade Julia. Det där sneda trädet typ i mitten av bilden var det 😉

DSC_0702
Långt bort här, på toppen typ i mitten, kan man skymta stugorna där vi bodde

Sedan gick vi tillbaka igen, åt lunch som vi hade fått med oss i en låda, och sen när vi kom tillbaka packade vi bara ihop våra saker och åkte norrut igen, mot Queen Elisabeth park. Tanken var att vi skulle hunnit dit på eftermiddagen, men så blev det inte riktigt, samma sträcka hade ju inte tagit så lång tid hemma, men här är ju inte vägarna så bra, första grusvägen på 2,5 tog över en timme. Där vi bokade alltihopa med Bwindi och safari hade kanske inte riktigt koll på hur lång tid allt tar, för vi var inte i Queen Elisabeth park förrän typ 11 på kvällen, och då man egentligen inte får köra igenom parken så sent, så fick vi ringa massa och fixa en massa innan allt löste sig. Som sagt så går ingenting riktigt som det var tänkt här, men på något sätt så brukar det ändå lyckas lösa sig 🙂

Onsdag – Queen Elisabeth park
På onsdag gick vi upp 5.30 för att åka ut på safari. Vi fick se elefanter, bufflar, apor, cobs (jag vet inte riktigt vad det heter på svenska, men typ som hjort av något slag) och lite roliga fåglar, men tyvärr inge lejon. Sedan när vi kom tillbaka fick vi jättegod frukost, och sedan åkte vi ut på kanalen med en lite båt. Då fick vi se mer elefanter, bufflar, flodhästar, krokodil, babianer och ännu mer fåglar, tex fisheagle och crested crane, Ugandas nationalfågel, den som är på flaggan. En jättemysig båtfärd 🙂

DSC_0722

DSC_0743
cob

DSC_0758
En fågel som äter en hel mus eller råtta av något slag

DSC_0777
Inte vilka hästar som helst, utan flodhästar 😉

DSC_0782
krokodil

DSC_0796
buffalo och en elefant

DSC_0811
häftig liten fågel

DSC_0836
fisheagle

DSC_0867
crested crane

DSC_0870

DSC_0882

DSC_0903
Vårtsvin i hotellets trädgård

Efteråt åt vi lunch, och sedan åkte vi tillbaka mot Bishozi. Men på vägen ut från parken fick vi stanna för att en elefant gick över vägen. Men det var bara det att efter den så kom det en till. Och en till. Till slut hade ca 20 elefanter gått över vägen, bara typ 50 meter från bilen. Helt galet  Efter att vi hade åkt en liten bit till så stannade vi igen. Men då var det babianer istället, precis bredvid bilen, säkert 30 styckna. Sån himla tur, hade vi bara åkt lite tidigare eller senare så hade vi missat alltihop 🙂

DSC_0919

DSC_0923

DSC_0930

DSC_0943

Efter det åkte vi mot Bishozi, köpte den goda yoghurten i Mbarara, och blev mötta av polisen i Ibanda eftersom det hade hunnit bli mörkt.
Så nu är vi hemma i Bishozi igen. Idag har Annette möte med studenterna igen, om vilka som projekten har möjlighet att hjälpa och så, och vi andra har försökt pussla med barnen, och tar det bara lugnt. Bara tre dagar kvar innan vi åker tillbaka till Kampala, men jag hade kunnat stanna en månad till 🙂

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Ännu en vecka i Bishozi

Detta inlägget verkade ha försvunnit av någon konstig anledning, men jag försöker väl lägga ut det igen då:) Skulle egentligen lagts ut 12/1

Måndag 7/1 – Bishozi sisters och Projektarbete
Då träffade vi Bishozi sisters. Julia och Nico fick gjort sina enkäter till deras projektarbete, Sara fick målat med dom till sitt, och jag fick gjort lite intervjuer. Annette har pratat om innan att man måste förklara allt många gånger för att dom ska förstå, och det förstod vi verkligen nu. Jag tycker ändå att mina frågor till projektarbetet är ganska klara, inte så svåra att missförstå, men att dom inte alltid förstår vad man säger, och att dom dessutom ofta bara vill svara minsta möjliga, gjorde det ganska mycket svårare än när jag har gjort intervjuer i Sverige. Jag fick ställa mycket mer följdfrågor, och i allmänhet så svarar dom ju på ett annat sätt än i Sverige, men det är väldigt intressant, och även fast mina frågor egentligen inte är så djupa, så har jag fått reda på ganska mycket. Det kan nog bli något bra av det här till slut tror jag 🙂

DSC_0393
Bishozi sisters

DSC_0406
Julia och Nicolina förklarar sin enkät så att tjejerna kan fylla i den

Tisdag
Tisdag gick vi runt projektets marker tidigt på morgonen, kollade att landmärkena stod kvar, eftersom folk ibland får för sig att flytta på dom, kollade bananplantagen, och dammen där dom ska plantera fisk när den blir färdig. Efter det gick vi med Kenneth och Nicolas för att försöka se aporna igen. Denna gången gick vi lite längre, och dom sa att dom nog visste vart dom var. Men istället fick vi gå någon konstig väg genom en massa lera, bli bitna av myror, och Kenneth som hade stövlar på sig bara skrattade. Sen fick vi syn på aporna, ganska långt bort, och snabbt tyvärr, men Kenneth och Nicolas ville i alla fall väl när dom försökte 😉

DSC_0418
Påväg och letade efter apor

DSC_0414
Apa 🙂

En annan rolig grej är att dom har ganska svårt för skillnaden mellan R och L här, alltså får jag oftast heta Rouise 😉 Det blir också lätt lite förväxlingar mellan tex pray och play, och om man frågar vad någonting heter så säger dom ofta med R ena gången och med L nästa gång, och det roliga är att dom liksom inte riktigt märker det själva 🙂

Onsdag – Mbogo
På onsdagen var vi i Mbogo, en annan by här i närheten där getbanken också har startats. Vi började med den vanliga presentationen av oss, och Annette pratade lite om vad som har hänt i projektet och så. Dessutom berättade hon också att dom ska starta kobanken i Mbogo också.

DSC_0444

DSC_0455
Mbogo women

Efter det skulle vi egentligen åkt till Akati för att kolla när dom började med borrningen, men trots att dom sa att dom skulle börja tidigt på morgonen, så kom dom inte igång på hela dagen. Man får inte ha dåligt tålamod här 😉
Det var också Saras födelsedag, så det firade vi med att ge henne en supergullig get, som såklart får heta Sara 🙂
DSC_0465
Sara & Sara 🙂

Torsdag – Matförgiftning
Troligtvis hade dom inte sköljt kålen i kokat vatten, och även fast jag bara åt tomat som hade legat uppepå, så drabbades jag med. Jag, Annette, Annika och Julia låg hela dagen, och vaknade bara till när någon kom in och kollade hur vi mådde. Men efter mycket sömn, och Richards superbra passionsfruktsjuice så mådde vi i alla fall nästan helt bra dagen efter.
Under tiden så åkte dom andra en sväng till Akati och kollade när dom äntligen började borra.

Fredag – Djupborrad brunn i Akati & Bishozi women
I fredags var vi Akati och kollade på brunnen. Då hade dom borrat ner till 75 m, och hade hittat vatten. Nu är det bara kvar att gjuta runtomkring och sätta dit en pump och så, vilket kan ta en några dagar eller en vecka.
DSC_0466
Maskinen som borrade brunnen

Efter det träffade vi Bishozi women. Först sjöng och dansade dom för oss, och sen berättade Annette vad som har hänt i projektet och så. Sen pratade dom om saker som dom skulle vilja ändra på, dom hade tex som förslag att fixa en toalett på vårdcentralen, och att man kanske skulle kunna sälja vatten och lite andra småsaker i seconhandaffären, saker som inte blir av riktigt nu, men i framtiden kanske.
DSC_0482

DSC_0484
Bishozi women

Lördag – Skörda jordnötter
I lördags åkte vi till Harima för att hjälpa henne att skörda jordnötter. Annette och Richard var tvungna att åka till Mbarara för att ta ut pengar till dom som borrade brunnen, eftersom dom hade slut på pengar, trots att dom redan hade fått det som dom skulle ha innan, men som jag har sagt så är ju inte allt som hemma här. Men vi andra åkte för att hjälpa Harima. Vi åkte tidigt för att hinna tillbaka ganska tidigt eftersom vi skulle träffa Bishozi sisters igen. Vi hade sagt till dom att vi skulle träffas vid 12, men då kan man oftast räkna med att folk kommer några timmar senare, så vi räknade med att vi skulle träffa dom efter lunch (här äter man lunch tidigart 2 typ) så vi tänkte väl att vi skulle hinna det. Men efter ett tag så ville ju Harima såklart bjuda på lunch, så vi bestämde att åka direkt efter det. Men Joseph, som skulle hämta oss, är ju inte olik alla andra ugandier, så han kom ju inte förrän halv 4. En halvtimme senare, och när vi kom tillbaka hade flera av Bishozi sisters tyvärr gått hem. Men vi började måla med dom som var kvar, och man märkte verkligen skillnad nu andra gången vi träffade dom, dom pratade mer med oss, och när jag gjorde fler intervjuer gick det också lite bättre. Med en tjej fick jag till och med en intervju som blev 15 min lång, medans intervjuerna som jag har gjort i sverige med samma frågor har blivit typ 3 min, en del beror ju på att man får förklara lite mer, men hon fick ändå sagt väldigt mycket. Så det känns bra, det känns inte som att radiodokumentären kommer bli alls så som jag hade tänkt mig från början, det är mycket som har kommit upp när jag har pratat med dom som jag kanske inte tänkt på från början. Men jag tror nog att jag kommer få ihop något bra till slut 🙂

DSC_0493

DSC_0496
Jordnötter växer i jorden typ som potatis, så dom hade dragit upp dom, och vi fick hjälpa till att plocka av dom från plantan. Efter det så skalar man dom, och lägger ut dom så att dom får torka, innan man äter dom

DSC_0513
Lunchen hos Harima; Matoke och jordnötssås

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Akati

Igår, lördag, var vi i Akati, en by lite mer än en timme härifrån, där dom ska borra en ny brunn om någon/några dagar. Där finns också en kvinnogrupp och getbanken, men det har inte gått lika bra där som i Bishozi, mest pga av styrelsen som inte har skött det så bra, tjänat lite för mycket på det själva om man säger så. Så vi åkte dit för att stänga den gamla föreningen och samtidigt öppna en ny, som kvinnorna kunde registrera sig i igen. Det kom ca 40 kvinnor på mötet, men troligtvis blir det fler som registrerar sig efter hand.

DSC_0350
En del av kvinnorna i Akati women

Under tiden som registreringen pågick så pratade vi lite med kvinnorna, men hjälp med översättning av Dennis. Kvinnorna sa att vi hade samma näsa och ansiktsform som dom (dom tillhör Bahimastammen, den lite finare, men kanske också lite drygare stammen, och vi har fått höra några gånger innan att vi har samma näsa och ansiktsform som dom), och dom sa att dom hoppades att vi kanske var släkt med dom. Efter det började dom prata om sina söner som dom gärna ville att vi skulle träffa, och kanske gifta oss med. Sen frågade dom om vi kunde dricka mjölk. Först tyckte vi ju att frågan var jättekonstig, men sen när vi sa ja, så sa dom typ ”vad bra, då får ni dricka mycket mjölk så att ni får lika stora rumpor som oss” för här tycker dom att det är väldigt fint med stora rumpor. Så Stefan gav dom ett bud på 40 kor för var och en av oss, för när man ska gifta sig med någon här så måste brudgumen ge bort kor till brudens familj. Men bara lugn, Annette tyckte att det skulle bli lite jobbigt att förklara för våra familjer varför hon kommer hem med fyra mörka tjejer istället, men en utav kvinnorna tyckte ändå att det kändes vettigt att visa upp sin son för oss när vi var på väg tillbaka 😉

Och dessutom blev vi nästan adopterade för några dagar sen, en gubbe som bor granne med projekten, också från Bahimastammen, tyckte att vi var lika honom, och sa att vi ju kunde vara hans döttrar 🙂

Idag, söndag, har vi varit i katolska kyrkan, som ligger en liten bit härifrån. Också här sjöng dom och spelade en massa, och det var väldigt mysig stämning. Här går ju alla till kyrkan, så dom blir ganska förvånade när dom frågar hur det är när vi går till kyrkan i Sverige, och vi säger att vi inte gör det.

DSC_0368
Inne i kyrkan

Efter det har vi ätit lunch, och Dennis har försökt att lära oss ett kortspel som dom spelar här. Lite svårt att förstå i början, men nu fattar vi en del i alla fall. Men sen när vi skulle börja förklara skitgubbe, så märkte vi att det var ju ganska krångligt att förklara det med 😉

Just nu sitter Annette och Stefan i möte med Bishozi fathers, en annan grupp som tillhör projekten, men där det kanske inte passar att vi alla tjejer sitter med. Imorgon ska vi förhoppningsvis träffa Bishozi sisters, lite beroende på hur det går med borrningen i Akati 🙂

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Onsdag, torsdag & fredag

Inte heller här finns det några bilder, eftersom uppkopplingen fortfarande är lite sådär.
I onsdags sorterade vi alla saker som vi hade med oss, vad som skulle till vårdcentralen, seconhand affären och vad som skulle vara kvar i huset. Det var ganska mycket, alla fick ju ha med sig en väska med 23 kg vars, men eftersom vi var så många så gick det rätt fort. Annette har också delat ut julklapparna som folk skickade med till sina fadderbarn.

Resten av dagen hann vi inte med så mycket speciellt, för Annette och resten i internationella gruppen satt med planeringen för dagarna vi ska vara här. Det är mycket som ska hinnas med, så även torsdagen gick åt till planering, och egentligen är dom väl inte helt klara än. Många utav sakerna går inte riktigt att bestämma helt, eftersom det kan hända så mycket som gör att det blir förskjutet. Maskinerna som ska borra brunnen i Akati har nu varit ”on the way” i flera dagar, och sist hade dom tydligen varit det i typ en vecka innan dom kom fram. Men det brukar ändå lösa sig på slutet 🙂

I fredags var vi i Ibanda, närmsta staden kan man säga. Där skulle Annette och Richard, tillsammans med en läkare som jobbar i där, prata med en sjuksköterska/barnmorska som kanske ska börja jobba här i Bishozi.

DSC_0338
Vårdcentralen i Ibanda där läkaren som Annette och Richard känner jobbar

Sedan skulle vi åka till sjukhuset för att kolla hur det hade gått med en tjej som Joseph hade hämtat natten innan med pickupen. En 19 årig tjej som bodde en bit härifrån, och hennes pappa hade ringt på natten och bett om hjälp. Pickupen funkar ju också som ambulans här, men eftersom vägarna inte är så bra så hade dom fått bära henne en km från deras hus till bilen. Då hade hon haft malaria i ungefär tre dagar, men eftersom det är så vanligt här så drar dom säg lite för att gå till doktorn, dom väntar hellre och ser om det blir bra av sig själv.
Men när vi skulle se hur det var med henne i fredags så berättade dom att hon hade dött. Jag har hört att medellivslängden här i Uganda är 36-38 år, medans det är runt 80 år i Sverige, men det är ju inte så himla konstigt när så många unga dör, och av så dumma saker, saker som går att medicinera. Annette berättade också om när Florah, en kvinna som jobbar här med projekten, åkte till sjukhuset för att göra kejsarsnitt, och en sjuksköterska sa ”Hoppas det går bättre för dig än för dom andra två, för dom dog”. Det kan man inte riktigt föreställa sig, att dom hela tiden lever med tanken på att dom kan dö av sådana saker, dom ör till och med ganska rädda för att bli förkylda. Och hemma går vi runt och gnäller för småsaker, och går till doktorn för lite snuva. Det är så att man inte riktigt kan förstå det…

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Bishozi so far

Gott nytt år i efterskott allihop!

Alldeles för seg uppkoppling här för att lyckas lägga upp bilder, så dom kommer någon annan dag..

Nu är vi i Bishozi. Vi åkte från Kampala i söndags ca klockan 2, servicen med bilen och allt det tog mycket längre tid än vi hade trott. På vägen stannade vi vid ekvatorgränsen och åt lunch, sen på lite ställen längst vägen och köpte frukt och grejer som vi ska äta när vi är här, och sen stannade vi i Mbarara och åt middag. Då var klockan redan typ 22, och det var mörkt, så eftersom det kan finnas vägrånare utmed vägen när det är mörkt, så kom polisen från polisstationen här i Bishozi och mötte oss i Ibanda, och åkte med oss sista timmen. Vi var framme i Bishozi typ 2 på natten, men det var ändå många vakna som gav oss ett väldigt härligt välkomnande.

DSC_0142

DSC_0183
När vi köpte frukt utmed vägen

DSC_0163

DSC_0173

DSC_0176
Vid ekvatorn

I måndags sov vi till typ 11-12, och sen gick vi upp och åt frukost. Dom äter ju väldigt mycket frukt här, så till varje måltid har vi fått vattenmelon, ananas, mango och jackfruit, en rätt söt frukt som smakar lite som banan, och småbananer. Till frukost får vi dessutom ett jättegott bröd och omelett också.

Efter det gick vi en sväng och kollade vad som finns här omkring på projektets område, kollade in på vårdcentralen, till sömmerskan och till polisen.

DSC_0190
Doktorn inne på sitt rum i värdcentralen
DSC_0192
Sömmerskan Monique inne i seconhandaffären
DSC_0204
Polisen i sitt lilla vakthus precis vid grinden

Till lunch senare fick vi frukt, bruna bönor, ärtsoppa, ris, potatis, paprika i nån sås typ, och såklart Matoke. Matoke är typ nationalrätten i Uganda, och består bara av bananer, kokta och ihopmosade. Och då kan man ju kanske förvänta sig att det skulle smaka banan också, men det gör det inte. Det smakar typ potatis, som ett tråkigt tjockt potatismos nästan. Inte sådär jättegott, men med lite jordnötssås så kan man få ner lite, och man blir ganska mätt på det. Annars är riset och potatisen väldigt goda, så det blir väl det man får leva på i några veckor till nu, och frukt såklart 🙂

Efter det skulle vi gå ut och kolla om vi kunde se några apor, Jag, Julia, Sara, Stefan och en kille som bor här som heter Kenneth. Men på vägen började det regna. Och här verkar det liksom inte vara något mellanting, antingen är det jättesoligt eller så ösregnar det. Så vi ställde oss under ett tak precis utanför ett hus, och då blev vi inbjudna att vänta inne i huset så länge. Då fick vi reda på att killen som bodde där, Johnan, visste lite mer exakt vart aporna brukar hålla hus, så då fick vi sällskap av honom. Vi gick en liten bit in i skogen, och sen såg vi två apor lite snabbt, vi tror att det kan ha varit bla lemurer, men när vi frågade så sa dom att dom bara kallar dom monkeys 😉 Men vi ska nog gå tillbaka någon mer gång innan vi åker hem och se om vi ser några fler.

DSC_0205

Dessutom var det ju nyårsafton, så det var vi ju tvungna att fira lite. Här i Uganda firar man det genom att slakta en get, vilket dom gjorde alldeless utanför mitt och Saras fönster på morgonen. Den hade dom då tillagat på olika sätt till middagen, kokad och grillad. Den kokta luktade typ bondgård, och den grillade vågade vi smaka på lite, men den var inte god. Men det fanns ju annat också, alla dom sakerna som fanns till lunch (som dom liksom alltid äter).

Efter det kom det bara fler och fler människor och alla sjöng och skrattade och pratade, och jag fick spelat in flera jättefina sånger, tex Ugandas nationalsång och andra afrikanska sånger som dom sjöng. Det här är nog den underligaste och bästa nyårsafton jag någonsin har haft 🙂

Tisdag var vi i kyrkan. Här går dom flesta till kyrkan, men alla är ändå inte jättereligiösa. Det var mycket människor och väldigt varmt, men det var ändå rätt så mysigt, alla sjöng och spelade på trummor, man lämnade typ kollekt, och hade man inte pengar till det så kunde man lämna andra gåvor, typ ägg, nötter eller frukt, som auktionerades ut efteråt 🙂

DSC_0242

Vi har ju också haft tid att prata med folk som bor här, och det är ju nu man på riktigt fattar alla stora skillnader och så. Tex så var rektorn väldigt förvånad över att det inte fanns malaria i Sverige, och han sa att han själv får det flera gånger om året, och malaria är sjukdomen som dödar näst flest personer här.

En annan sak som är hemsk är vad en granne till projekten berättade; att i hans tribe (alltså dom tillhör liksom olika stammar kan man säga, låter ju som i ett datorspel, men dom säger tribe) så har dom för ovanlighetens skull bara en fru. Men när dom väl har hittat en fru så tillhör hon hela familjen, vem som helst utav männen kan liksom vara med henne utan att det är konstigt, och sen spelar det liksom inte så stor roll vem som egentligen är pappa till barnen, dom tillhör ju samma familj allihopa ändå. Helt stört.

Och vi har också fått veta flera av dom föräldralösa barnens historia, hur dom hamnade här. En tjej vars mamma dog i aids, och vars enda släkting var en handikappad storebror, och en liten kille som dom hittade i buskarna någonstans i närheten. Det låter kanske lite klyschigt, men att åka 14 timmar och möta sådana stora skillnader blir liksom helt knäppt, dom är ju fortfarande på samma år och datum som vi.

Men samtidigt så går det ju framåt, just här där vi är har ju projektet hjälpt till med jättemycket, här finns en doktor och möjlighet till medicin, och get- och koprojekten har hjälpt många. Men det finns samtidigt så mycket mer som behövs, saker som man inte ens tänker på i Sverige…

Ett fadderbarn genom Bishozi projects kostar 200 svenska kronor i månaden. Det räcker till att betala skolan, kläder, medicin och annat viktigt. Vad räcker det till i Sverige liksom, två fikor på stan kanske? Eller så kan man dela med någon, och då blir det inte ens så mycket.

Just saying…

Bishozi.com

Publicerat i Okategoriserade | 3 kommentarer